Hur gör man en litteraturläsare? Vad säger forskningen?

Det går att lära alla att läsa, säger dagens första föreläsare Mary Ingemansson, men vi måste ha ett batteri av metoder och tillvägagångssätt för att kunna ge dem rätt verktyg. Framför allt måste vi ta oss t i d att läsa.

2014-01-24 15.10.46Ett 30-tal barn- och skolbibliotekarier från Blekinge, Kronoberg och Kalmar har kommit till Växjö stadsbibliotek för att lyssna till vad forskningen säger om läsinlärning och läsfrämjande. Inleder gör Mary Ingemansson, lektor i svenska med inriktning mot litteraturvetenskap vid Högskolan i Kristianstad. Mary undervisar i litteraturvetenskap, barn- och ungdomslitteratur och litteraturdidaktik inom lärarutbildningen och har även arbetat med fortbildning för skolbibliotekarier.

I sin avhandling ”Det kunde lika gärna ha hänt idag” med utgångspunkt i Maj Bylocks Drakskeppstrilogi, har Mary arbetat med textsamtal tillsammans med barn i årskurs 5. Och det är just samtalen som är det viktigaste i förståelsen av det vi läser, menar Mary. Textsamtal är ett sätt att arbeta med den viktiga djupläsningen. Genom att tala med barnen om vad de läst, uppstår en större förståelse för innehållet och intresset för ämnet. Barnen utvecklar också förmågan att tänka och tolka. Skönlitteraturen är den bästa ingången till att söka, förstå och intressera sig för fakta. Börja med den och använd den i flera av skolans ämnen. Eller som ett av barnen i studien säger: Jag tycker att man kommer ihåg mer i en sån skönlitterär bok…det händer ju liksom inget så i sådana faktaböcker. Det brukar inte göra det. Jag tror att man lär sig lite mer i en sån hära, för det blir roligare att läsa och då drar man åt sig mer…vad det är man har läst.!

Många bekanta namn framkommer i föreläsningen som alla forskat kring och värnat om djupläsning och boksamtal – Louise Rosenblatt, Judith Langer och Aidan Chambers.

bildEfter lunch är det dags för Christina Olin-Scheller, fil.dr i litteraturvetenskap och docent i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, att tala under rubriken ”Vis via webben – ungas läsande och skrivande i ett nytt medielandskap”. Christinas forskning har riktats mot villkor och förutsättningar för barns och ungas läsande och skrivande i det nya medielandskapet, och har bl a varit ledare för ett projekt som utgick från ungas möte med fanfiction.

I dagens deltagande/medieskapande kultur finns det ett starkt stöd för att skapa och dela produkter, och få feedback. De många ”communities” som finns erbjuder en stark känsla av samhörighet. Fokus idag ligger också mer på kollektiva lärprocesser (ett bra exempel är Wikipedia). Flertalet av dagens unga tillhör ”messengergenerationen”. De är de digitalt infödda, ständigt uppkopplade, att jämföra med många av deras föräldrar som är mer av ”mejlgenerationen”, de digitala immigranterna. Christina visar ett av de många exempel som finns att hämta på nätet på små barn som så enkelt hanterar en iPad och som sedan frenetiskt försöker få något att hända med en papperstidskrift. Även om det ännu inte finns så mycket forskning inom området, så är det konstaterat, säger Christina, att barnen lär sig att skriva mycket snabbare med hjälp av ett digitalt skrivverktyg än med penna. Det har med motoriken att göra.

Det finns ett stort intresse hos unga att skriva och berätta. Nätet är ett lättillgängligt redskap att fortsätta utveckla den muntliga traditionen att berätta. Att skriva fanfiction är att fortsätta en berättelse ur en bok eller film, att få de fiktiva karaktärerna att leva vidare – eller att få storyn att leva vidare. De flesta författare är positiva till att deras berättelser lever vidare, bara det inte blir fråga om att någon tjänar pengar på det. Under föreläsningen kommer vi också in på kopieringsproblematiken, som många unga har svårt att förstå. Varför kan man inte ta en text som man hittar på nätet och göra till sin om man tycker att den är bra skriven? Avslutningsvis tar Christina upp delar ur hennes aktuella forskningsprojekt, de bortkopplade, att det finns en klyfta mellan olika grupper, som stad eller landsbygd eller socialgrupp, vilka som har en smart mobil och vilka som inte har.

Och allt detta måste naturligtvis skolan, skolbiblioteket och folkbiblioteket förhålla sig till – Hur möter vi barnen i deras läsning och vart befinner vi oss när vi möter dem – i klassrummet, läsfåtöljen eller i den digitala nätgemenskapen?

/Therese Emilsson, Länsbibliotek Sydost

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s