Tankar om läsning – från Vimmerby

Någon hade lagt ut en skämtteckning i min tidslinje på Facebook. Ett litet barn satt i knäet på jultomten.

Det lilla barnet skulle naturligtvis önska sig något.

–  Jag vill ha böcker, datorer och möjligheten att resa i tid och rum!

– Ok, sa den skäggiga tomten. Här har du ett bibliotekskort!

Välkommen till biblioteket - världens bästa kortJag drog på munnen förstås. Javisst det är ju så det är! En gratisbiljett till vilken tid som helst och vilket land du vill. Fantastiskt!

Men stopp ett tag! Tänk om du inte kan använda den där gratisbiljetten till din resa i tid och rum?  För du vet inte hur man gör!

Med den nu aktuella debatten om läsning så inser jag att det där fantastiska liksom har kommit av sig. Det som är så självklart för mig och många andra verkar inte vara så självklart längre. Många barn och ungdomar har svårt för att läsa. Vill inte så gärna läsa och förstår inte alltid vad de läser.

Fantisera dig rik - välkommen med ditt barn till biblioteketFarhågor finns att det kan påverka vår samhällsutveckling och demokrati. Det känns inte så kul att tänka på. Jag hoppas innerligt att vi aldrig glömmer bort vad läsning egentligen innebär.

Läsning ger oss inte bara en biljett till att resa i tid och rum den ger oss också delaktighet i samhället. Och vad är vi utan det?

//Annika Brantemo, Vimmerby Bibliotek

The Disruptive Library – because…

Snart en vecka sedan Halmstadkonferensen gick av stapeln – den 22:a i ordningen, för min del den första. Härligt att möta kollegor, få input och bada i hotellets bassäng. Rubriken i år var ”Från transaktion till relation – framtid för folkbibliotek”, en väl vald sådan som stämmer bra överens med mina reflektioner, nu när alla intryck och tankar börjar landa.

Anne Bamford, professor och forskare bl a inom vad estetiska processer och erfarenheter betyder för människors liv, satte på något vis dagordningen när hon talade om The Disruptive Library. Vad har biblioteket egentligen för plats i framtiden? Ja, menade hon, sitt inte där och vänta. Ställ inte frågan ”varför” utan ”därför” – because. Var lite ”störiga”, gå utanför husets fyra väggar och höga tröskel, kommunicera, adoptera en författare och sök efter lokala skribenter, var aktiva, kreativa, våga ta risker. Biblioteken kan inte nå alla alltid, men några ibland. Och det kanske räcker. Vad ska biblioteken med sin höga trovärdighet till om ingen kommer…?

Att bibliotekarien är den tillmötesgående och alltid ska ha kunden i fokus, i såväl inköpsprocess som vid rekommendation, kom också lite på skam, när Pernilla Glaser och Jenny Lind från bibliotek Plattan i Stockholm stod och talade om sin inköpspolicy. De köper bara böcker som de själv gillar och talar tydligt om i mötet med besökaren vad de tycker och tänker om sina favoriter. Och är det så att det inte passar… Man kan till och med som besökare bli utkörd. Detta är naturligtvis att sätta saker och ting på sin spets, och att ett kommunalt folkbibliotek kanske inte ha samma attityd, men finns det någon sanning däri? Är dagens bibliotekarie alldeles för blek och tråkig? Köper vi böcker vi inte gillar och som vi sedan inte kan stå upp för eftersom vi egentligen inte tycker de är bra litteratur?

Skönlitteratur är bildning, talade Bernt Gustavsson om, tidigare professor i pedagogik och demokrati. Skönlitteraturen kan ge oss vägledning och förståelse för hur vi tolkar vår egen tillvaro genom att ge oss de alternativa berättelserna. Biblioteket – den första källan till bildning, var rubriken på denna intressanta reflektion, och så fick vi Ellen Keys tankeväckande citat med oss på vägen – Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss. Karin Runevad, chef för avdelningen LÄSA, vid biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm, gav oss exemplet den långa svansen, som kan ge det litterära samtalet och knyta dagsaktuella frågor med äldre författarskap.

Så är det dags för biblioteken att ta plats på arenan, möta människor utanför husets väggar, kommunicera och bjuda in, våga visa alternativen – betydelsen och vikten av berättelsen? Att våga stå upp och säga – den här berättelsen tycker jag är bra, den ska du läsa – because…

/ Therese Emilsson, Länsbibliotek Sydost

Ett evigt berättande

Så här i slutet av Bokälskarens vecka i Låna dig rik-kampanjen känns det bra att tipsa om UR-tv-programmet ”Ett evigt berättande”  om berättande, läsning, lyssning och vad det betyder för oss. ”Oss” – läsrävar som Alberto Manguel, gymnasieelever med svenska som modersmål tillsammans med unga som nyligen kommit hit från Afrika och Asien, samer, flyttsamer förr och samtida samer nu, likväl som de som kommer till Stockholm för att följa i Lisbeth Salanders spår.

Se på filmen (30 minuter) och en paus mitt i ditt dagliga berättelseförmedlandet. Ensam eller tillsammans. Bli inspirerad. Bli påmind om varför du jobbar på bibliotek, varför vi just nu har en Bokälskar-vecka?

Hur tänker du om berättande? Om läsande? Om böcker? Om bibliotekets uppdrag? Om bokälskar-veckan? // Pia Malmberg-Kronvall

2011 år pris till Astrid Lindgrens minne till Shaun Tan

Det är för andra året i rad som jag är med på plats i Vimmerby när det högtidliga tillkännagivandet av årets ALMA-pristagare ska göras. Även om det inte ligger någon röd matta på gången upp till Astrid Lindgrens Näs, så ligger det i luften något av premiär, glada nyheter och där får vi vara med. Pressen är där. Sveriges Radio och Radio Kalmar är där. SVT är där. Å så ett antal tjänstemän, kulturmänniskor och politiker. Både lokala och från kungliga huvudstaden.

Alla förväntansfulla och säkert lite stolta också. För visst är det stort att det som på ett sätt är, om inte ett Nobelpris, så i alla fall ett pris av samma dignitet när det gäller litteratur för barn och unga, att det tillkännages i lilla Vimmerby. 

ALMA-juryn har suttit i Astrid Lindgrens barndomshem och konfererat sen tidiga morronen. De har haft 175 nominerade att ta ställning till. Fem minuter i klockan ett kommer de i in via en sidodörr och bänkar sig på podiet.  Barnboksmässan i Bologna är med via länk när Kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg inleder. Strax lämnar hon över ordet till ALMA-juryns ordförande Larry Lampert:

Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder.
Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism. ”                                                                   Shaun Tan’s webb

Nej, det är namn jag känner igen men Maria Lassén-Segers korta föreläsning kring hans illustrationer, person och författarskap gör mig omgående mycket intresserad. Detta är bilder, berättelser och texter som säkert tilltalar något äldre barn och unga i alla åldrar. När jag snabbt bläddrar igenom The Arrival kan jag ana ett igenkännande från grafiska romaner, moderna serier och animerade filmer som ungdomar i min närhet läser och ibland visar mig.

Nu när jag kommit tillbaka från Vimmerby läser jag att Shaun Tan fick en Oscar för ”The Lost Thing” – bästa animerade kortfilm i år. Det är nog just det som jag tror tilltalar unga – ett gränsöverskridande berättande där upphovmannen kan och vågar använda olika medier. Spännande!
http://svt.se/embededflash/2375859/play.swf
// Pia Malmberg-Kronvall

Mörbylånga – pocket, poesi, projekt

Pocket för stunden eller för alltid
Pocketböcker är inte min grej, jag gillar inte formatet och jag gillar inte att de är tillfälliga. Inbundna böcker är eviga, hårda pärmar relativt bra papper och stadiga bokryggar. Om all litteratur skrevs i pocketversioner skulle böckerna försvinna efter en tid, i vissa fall kanske det är en välgärning men för det mesta vill vi nog ha våra böcker kvar.

Så döm om min förvåning när jag lånade Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen” i tjock, tjock pocket och faktiskt läste från pärm till pärm. Jag blev dessutom Murakamifan på köpet. På bokmässan i Göteborg inhandlades resten av den svenska utgivningen utom ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som ju är nyutgiven. Alla i pocket. Och nu läser jag ”Norwegian Wood”, jag är själv förvånad över att det faktiskt går bra. Stilen stör mig inte, det finns ju läsglasögon och formatet är bra att ha i soffan.

Jag skall dock jaga hårdpärmsversionerna, jag vill ha Murakami för evigt. Synd att han inte fick Nobelpriset. Då hade nog förlaget tryckt upp i rasande fart. Men det gick ju till en annan gubbe.

Skönlitteratur i en föränderlig värld
Skönlitteraturen är viktig för oss människor. Att hålla i den där eviga boken med stadiga pärmar kan kännas tryggt i vår föränderliga värld. Intrigen kan vara både hoppfull och sorglig, spännande och gripande. Vi behöver bli gripna, få känna spänning och rädsla inom pärmarna. När vi stänger boken är vi åter i vår vanliga värld och förhoppningsvis har vi inte blivit mördade eller på annat sätt utsatta som personerna i boken, om det nu är en deckare vill säga.

Varför läser man deckare
Jag har alltid förundrats över folk som läser deckare och tyckt i min lilla värld att ”vi lever ju i en så våldsam tid ändå” men även denna uppfattning har kommit på skam. Där ser man nyttigheten med att åka på kurs. I Vimmerby på Astrid Lindgrendagarna fick jag av en föreläsare en bra och dessutom begriplig förklaring på varför ni läser deckare, jag skall inte här redogöra för hennes tes men det går ut på ovan nämnda föränderliga värld, vår känsla av att när vi stänger bokpärmen så har alla dumma fått sitt straff och världen är åter någorlunda ljus och vacker. Det är ju en tröst.

POESI!
Poesi är också en viktigt och tyvärr aningen försummad del av skönlitteraturen. Många, många av våra medmänniskor har dikter, texter eller annat skrivet i byrålådan. Vi verkar ha ett behov att uttrycka oss i text ändå från det vi är små. ”Jag vill sitta på en pinne i ditt minne” visst är det en fin text som vi kanske skrev till en vän i lågstadiet.

Alla ungdomar bara sms hela tiden och där står det till exempel ”dpr” eller ”syl” eller varför inte ”äft” vad det betyder. Jo ”dpr” betyder dum på riktigt, och ”äft” är en förkortning jag själv använder flitigt nu på höstkanten och den betyder ”är för trött”. Nu är det en myt att ungdomar bara sms:ar men vi så kallade ”vuxna” odlar gärna myter om ungdomars internetvanor och vad de gör på nätet.

Men även här händer det saker. I Japan skrivs mobilromaner och vi har ett mobilpoesinätverk i Sverige. Glädjande. Vi som jobbar på bibliotek vet ju alla hur viktigt det är att läsa, att få ta del av andra världar inte minst i dessa tider då etc. etc.

Mörbylånga lyfter fram
Vad händer då på Mörbylånga bibliotek, alltså på biblioteken i kommunen, jo vi vill lyfta fram poesin, vi vill återupprätta poesins plats bland alla romaner. Hur skall vi göra detta?

Det kommer vi att berätta så småningom, jag skriver just nu en ”projektplan” också detta en direkt följd av en utomordentlig kurs i regionförbundets regi. Utbildningsledare Webb 2.0. Så håll ögonen och öronen öppna i januari för då kanske vi kör igång, vad det nu blir.

Tills dess, glöm inte bort poesin och läs länets numera många bloggar, det är det värda. 
// Lars Strandbo, Mörbylånga bibliotek

Ögonblick från Astrid Lindgren-konferensen 2010

Jag ska strax bege mig bort till den vackra och funktionella hörsalen här i Vimmerby. Dag 2 på 2010 års Astrid Lindgren-konferens börjar om 50 minuter.  Rubrik lyder  ”Blod! Inget tvivel om saken” – Om barndeckare förr och nu”

Astrid Lindgren och Enid Blyton
– två ändar på en måttstock av barndeckare

Kalle Blomkvist och Astrids sätt att skriva och beskriva är förstås huvudteman. Men även Enid Blyton. På vilken skala hamnar dagens barndeckarförfattare? Och vilka andra villkor, än litterärt hantverk (och konstnärlighet)  påverkar dagens författare? Kommersiella? Lästräningsmässiga från skolan?

Förboka 2012 års Astrid L-konferens i din kalender

Hittills har jag ”bara” varit med på 50 % av konferensen. Och är redan mer än 100 % nöjd! Idag får vi möta årets ALMA-pristagare – Kitty Crowther Fantastiskt att vi har en konferens av denna dignitet i vår region, inte sant? Vi syns här igen 2012!

// Pia Malmberg-Kronvall